Tag Archives: how do meat tenderizers work

Parviz Mahmoud

Parviz Mahmoud (en persan: پرویز محمود), né en 1910 et mort en 1996, est un compositeur et chef d’orchestre iranien naturalisé plus tard américain.

Parviz Mahmoud est le fils de l’écrivain et homme politique Mahmoud Mahmoud (Pahlavi) how do meat tenderizers work. Il étudie la composition au conservatoire royal de Bruxelles. Il fonde l’orchestre symphonique de Téhéran en 1942 avec l’assistance depuis 1937 de Rouben Gregorian, formé au conservatoire de Paris, et dirige le conservatoire de Téhéran. C’est une personnalité-clef dans les années 1940 pour le développement de la musique académique en Iran. Fervent occidentaliste et pionnier de la musique classique dans son pays, il s’oppose à Ali-Nagui Vaziri qui souhaitait mettre l’accent sur la musique traditionnelle de son pays et qu’il remplace en 1946 comme directeur musical de l’orchestre de Téhéran.

Cependant il quitte l’Iran pour les États-Unis dans les années 1950 afin de parfaire sa formation. C’est ainsi qu’il défend sa thèse en 1957 à l’université de l’Indiana, intitulée Theory of Persian Music and Its Relation to Western Practice women business casual dresses. À partir de 1958, il dirige l’orchestre symphonique de l’université de Dubuque dans l’Iowa, devenu en 1974 l’orchestre symphonique de Dubuque (en anglais : Dubuque Symphony Orchestra). Il en est le chef d’orchestre jusqu’en 1985.

Cardigan Bay

Lage der Cardigan Bay

Als Cardigan Bay (walisisch: Bae Ceredigion oder Bae Aberteifi) bezeichnet man die Bucht am nördlichen Ausgang des St. Georgskanals von der Keltischen See hin zur Irischen See an der Westküste von Wales zwischen der Lleyn-Halbinsel und Pembrokeshire how do meat tenderizers work. Ihre Ausdehnung beträgt rund 100 km in nord-südlicher Länge und ca. 50 km in der Tiefe.

Dort befinden sich verschiedene Seebäder: Aberystwyth, Aberporth, Fishguard, New Quay, Aberaeron, Aberdyfi, Barmouth oder Criccieth.

Cardigan Bay verfügt über weiße Sandstrände, türkisfarbenes, klares Wasser und stellenweise Delphinbestände bei New Quay und Llangrannog. Deren Population teilt sich in zwei Gruppen und umfasst nach einer Zählung der University of Aberdeen 127 Tiere.

Die überwiegende Umgebung der Bucht besteht aus fruchtbarem Farmland, einzelnen Marktflecken und kleineren Städten sowie den bereits erwähnten Seebädern.

Verschiedene größere Flüsse münden in die Bucht: Teifi, Rheidol, Dyfi, Aeron, und Mawddach.

Bis ins frühe 20. Jahrhundert hinein bildete die Bucht die Basis einer starken Werftindustrie. Cardigan all sports jerseys, in der Nähe der Mündung des Teifi gelegen badia meat tenderizer, war zeitweilig ein bedeutenderer Hafen als Cardiff.

Die Cardigan Bay soll der Ort des legendären versunkenen walisischen Königreiches Cantre’r Gwaelod oder Maes Gwyddno sein, das oft als das „walisische Atlantis“ bezeichnet wird.

Federico Fellini

Federico Fellini, född 20 januari 1920 i Rimini, Emilia-Romagna, död 31 oktober 1993 i Rom, Lazio, var en italiensk filmregissör och manusförfattare.

Hans storhetstid sträckte sig från 1950- till 70-tal. Bland hans filmer finns La Strada, La dolce vita (Det ljuva livet) och Amarcord. Hans filmer kännetecknas av levnadsglädje och ett myller av märkliga och intressanta karaktärer. Men det finns alltid en allvarlig botten.

Fellini föddes i Rimini och började sin yrkeskarriär som karikatyrtecknare och journalist. Han arbetade för tidningen Marc’Aurelio där han skrev en regelbunden humorspalt. Han gjorde även intervjuer för tidningen CineMagazzino. Genom detta träffade han Aldo Fabrizi som han kom att samarbeta med.

Sin filmkarriär började han som manusförfattare. Han skrev även för radio och det var så han träffade skådespelerskan Giulietta Masina som arbetade som radioskådespelerska och som kom att bli hans fru.

1942 skickades han till Libyen för att arbeta på manuset till filmen I cavalieri del deserto. Där fick han också sin första erfarenhet av regi.

1944 arbetade han i en karikatyrstudio och träffade där Roberto Rossellini, som bad honom att bidra till manuset till dennes neorealistiska film Rom – öppen stad. För detta manus nominerades han och hans medförfattare till en Oscar 1947. Filmen Befriande eld (1946), också regisserad av Rossellini, Oscarsnominerades 1950.

1950 regidebuterade han tillsammans med Alberto Lattuada med filmen Rampljusets barn how do meat tenderizers work. Hans första egenhändigt regisserade film var Den vita shejken (1952), en komisk historia om ett nygift par på bröllopsresa till Rom, där hustrun i smyg vill passa på att försöka få en skymt av sin stora följetongsidol, men det blir något mer än en skymt…

Sitt verkliga genombrott som regissör fick Fellini med Giulietta Masina och Anthony Quinn som ett udda kringresande gatuvarieté-par i La Strada – landsvägen (1954), som 1957 vann en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Det gjorde även Cabirias nätter (1957) året därpå, och Giulietta Masina vann pris som Bästa skådespelerska på Filmfestivalen i Cannes för densamma. 1960 hade Det ljuva livet premiär. Filmen, om det moderna romerska “innefolkets” planlösa och smått dekadenta liv, väckte stor kontrovers och blev en enorm framgång, inte minst för den svenska skådespelerskan Anita Ekberg i en av de centrala rollerna och vann Guldpalmen vid Cannesfestivalen. Ekbergs fontänbad med Marcello Mastroianni i Rom tillhör filmklassikerna.

Från början av 1960-talet var Fellini starkt inspirerad av jungiansk psykologi och denna kom att sätta tydliga spår i filmer som (1963), (ett uppmärksammat självporträtt om en medelålders regissör i konstnärlig och existentiell kris), Julietta och andarna (1965), Fellinis Satyricon (1969), (om två ynglingars äventyr i ett dekadent och sönderfallande antikens Rom), Fellini Casanova (1976) och Kvinnostaden (La città delle donne) (1980) (en kvinnokarlens dröm och mardröm om en ensam man i ett center för kvinnlig frigörelse).

I filmen Fellini Roma (1972) närmar han sig bildmässigt modern konst i en delvis närmast surrealistisk skildring av det mysteriösa Rom. Sin vana trogen lät han bygga upp det mesta i de stora studioområdena i filmstaden Cinecittà, bl a en motorväg full med trafik. Hans halvt självbiografiska Amarcord vann en Oscar som bästa utländska film 1975. Filmen Och skeppet går (1982) är en fantastisk saga, återigen medvetet gjord helt i studio, med en gammaldags atlantångare på ett hav av skimrande plast.

Förutom med hustrun Masina, arbetade Fellini ofta med Marcello Mastroianni, och stora delar av rollbesättningarna bestod ofta av amatörer, människotyper man hittade på olika platser, och för honom kan filmerna mycket sägas vara som en sorts fortsättning på hans tidiga verksamhet som karikatyrtecknare. Det finns ofta en sorts mystisk, förtrollad, förhöjd verklighet i hans filmer, med tjutande vindar, märkliga gestalter och vacker, cirkusaktig musik av ständige kompositören Nino Rota. Ofta arbetade han dessutom utan något riktigt manus, utan mycket gjordes efterhand.

I intervjuboken Fellini om Fellini (1986) sade han sig ofta känna sig som “Ingmar Bergmans mindre allvarstyngde lillebror”, och det fanns en stor ömsesidig beundran dem emellan. De sökte till och med skriva och regissera ett gemensamt filmprojekt, som av olika anledningar dock aldrig blev slutfört. Även ett samarbetsprojekt med japanske Akira Kurosawa var på tal. Dessa tre sågs ofta som sin tids största filmkonstnärer av kritiker och filmälskare, och tillsammans har de inspirerat otaliga filmskapare och konstnärer.

1974 tilldelades Fellini ett “lifetime achievment award” vid Cannes filmfestival, och 1993 fick han en motsvarande Oscar för sitt livsverk. 1999 tilldelades han det japanska priset Praemium Imperiale. Han har också fått en flygplats utanför Rimini uppkallad efter sig what can i use to tenderize meat, Federico Fellini flygplats.